Pilgrimsvandringen Santiago De Compostela känns nu verklig. Det blir Mona och jag som vandrar och vi har beställt avresa 21 aug med Ryan air. Hemresa blir runt den 8 sept och då har vi 17 vandringsdagar till vårt förfogande, resan dit och hem då fråndragna. Bestämmer vi sedan att ta det lugnt någonstans efter leden - så blir det så. Vandrar vi längre någon dag kanske vi kortar ner en annan. Vi är helt överens om att njuta av allt som kroppen vill och vi kommer att lyssna inåt – vilket är vitsen med vandringen.
Jag köpte mina Haglöfs Solid Lite kängor för två månader sedan och jag har gått ca 100 mil i dem, då jag använt dem alla dagar utom två. Har börjat skaffa diverse ting, såsom funktionskläder, microbadlakan, pannlampa för start tidiga mornar.
Ang träning så har jag i samråd med instruktör/sjukgymnast börjat Friskis gym, jag börjar den 18 april även vara utevärd på Friskis i stavgång 1 ggr/v, har lånat hem en roddmaskin för att träna de ställen på kroppen där jag idag har värk: axlar, nedre del av rygg och baksida lår. Fick i veckan också yogarörelser av en yogalärare då jag har blockeringar i mellandelen av ryggen. Snart åker också cykeln fram och våren är på väg – det ger livsKRAFT och vårens spirande är en underbar känsla!
Snart är all info inhämtad som har med vandringen att göra….där är vi olika jag och min syster. Jag känner glädje i det jag får veta, medan min syster mer är så att hon tar saker då de och vi kommer dit. Kalla det kontrollbehov om ni så vill – men för mig så ger det en känsla av enorm upptäckarglädje och jag är av åsikten att allt jag behöver veta och det finns info på svenska om, desto mindre engagemang där och ingen av oss talar spanska/franska utan talar bara engelska. Jag har en känsla av att det också kan göra att jag mer lever i nuet där, utan att fundera på vart och vilken buss man ska ta hit och dit vid hemresan. Jag skriver hellre ner det innan vi åker än att ta itu med det där.
En van Caminovandrare sa i veckan att det är viktigt att alla går i sin egen takt och finner sin egen rytm för vitsen är att man ska synkronisera kropp, knopp och andlighet och känner man då press att gå sakta/fort/kort sträcka/längre än man orkar så blir inte vandringen den ultimata. Jag är van att gå (inte vandra långt), har långa ben och jag gillar att promenera fort och ta ut stegen, annars får jag lätt ont i höfterna – medan Mona har kortare ben, är inte van att promenera och vill gå i ett saktare tempo. Men vi har redan kommit på att jag kanske går ifrån och väntar in henne ibland. Allt vi gör ska kännas bra för oss båda. Det blir kanon, det vet jag :-)
