Livskraft

Jag har varit blodgivare sedan 1976, med vissa avbrott för flyttar, skilsmässa m.m. Idag var jag åter på blodcentralen i Borlänge där jag fick göra ny undersökning då jag inte lämnat sedan 2002, då i Mora. Jag känner att jag gör nytta för andra människor med att ge en skvätt blod några gånger/år, men får också en indikation på mitt eget blodvärde.

Socialstyrelsen har uppskattat att 100.000 patienter får blod varje år. Av dessa får troligen minst en tredjedel blodtransfusioner som är direkt livräddande i akuta situationer

Antal blodtappningar per tusen invånare i Norden.
Danmark: 74
Sverige: 52
Finland: 51
Island: 51
Norge: 44

Är du mellan 18 och 60 år, frisk och väger minst 50 kilo? Då är chansen stor att du kan bli blodgivare. Du får ge blod högst tre gånger per år om du är kvinna, fyra om du är man. Vid varje blodgivning tappas du på 4,5 dl blod (det är ungefär en tiondel av det blod du har i kroppen). Du måste ha svenskt personnummer, förstå och tala svenska.

Tänk vad jag längtar när filmen The Way har premiär i Sverige.

Martin Sheen har huvudrollen och spelar Tom, en amerikansk läkare som kommer till St Jean Pied de Port i Frankrike för att samla resterna av sin vuxne son som dödades i Pyrenéerna i en storm i vandringsleden ''Camino de Santiago''. Driven av sin djupa sorg och en önskan att förstå sin son bättre lämnar han sitt kaliforniska liv och beslutar Tom sig för att vandra den 800 km pilgrimsfärden från bergskedjan Pyrenéerna i sydvästra Frankrike till Santiago de Compostela i Södra Spanien. För att hedra sin sons minne sprider han sin sons aska efter leden. Martins biologiske son Emilio Estevez är manusförfattare, regissör och producent. Han medverkar själv i filmen, liksom hans syster Renée.

Filmen hade premiär i UK och på Irland i fredags den 13 maj. Martin har påbrå från båda länderna; hans far kom från Parderrubias, Galicien i Spanien och hans mor härstammade från Borriskokane, Tipperary på Irland. Filmen släpps inte förrän 30 sept i USA...då undrar jag naturligtvis när den landar här....

Hoppas och anar att de filmat leden så jag kan uppleva den igen....för så häftigt känns det som det ska bli. Jag är öppen för vad som än må hända och har stor tillit till att allt som händer är exakt det som ska hända - av erfarenhet blir jag rik...KRAFTFULLT.

För en vecka sedan så stukade jag foten på en skogsslinga i ett motionsspår. Jag är värd på baspasset på Friskis stavgång och jag halkade till och stukade höger fot. Då jag efter passet snörade av mig skon så svullnade det rejält och blev snabbt blått. Jag var ledig dagen efter men tog för säkerhets skull semester två dagar och blev då ledig en vecka sammanlagt, vilket nu på dag 6 känns mycket bättre än förra gången. Detta efter liniment, lindad fot, högläge i åtskilliga dagar, stödstrumpa och stundvis smärtstillande.

Min högra fot har för två år sedan alltså varit rejält stukad och det tog då åtta månader innan det var helt läkt! Jag vilade inte något speciellt, vilket visade sig i att jag vrickade mig hela tiden efteråt och ledbandet gjorde sig påmint om och om igen då jag inte hade någon vidare styrsel i fotens utsida så jag investerade då i en balansbräda.

Innan jag stukade mig nu i veckan, så tänkte jag att det kanske var bra att träna upp fotens småmuskler inför vandringen..Men hann aldrig börja. Om jag bara lyssnar på min inre KRAFT, min intuition så blir ju allt bara bäst. Så nu ska jag i veckan börja med ett träningsprogram för att stärka upp fötterna och då främst den stukade förstås. Kroppen är sååå härlig som påminner mig att lyssna inåt. Tack kroppen, du är så omtänksam...KRAM på mig :-)

Den 6 maj träffade jag Sofia Rågenklint på tåget ner till Sthlm. Hon är reporter på Radio Dalarna och vi hade en trevlig pratstund innan jag hoppade av tåget i Sala. Hon bjöd in mig till förmiddagsprogrammet Centralen fyra dagar efteråt och jag skulle där berätta om mina och min syster Monas planer om vår pilgrimsvandring. En stund innan var jag på plats och medan Sofia och jag intog kaffe och Dajmkaka så filmade Jon Norberg mig och Sofia medan vi småpratade innan sändning. För att kika på klippet så klicka HÄR.
För att lyssna på intervjun, klicka HÄR ...Scrolla ner då ni kommer in på sidan och vips hittar ni intervjun.

Mina kängor..klicka HÄR

Pilgrimsvandringen Santiago De Compostela känns nu verklig. Det blir Mona och jag som vandrar och vi har beställt avresa 21 aug med Ryan air. Hemresa blir runt den 8 sept och då har vi 17 vandringsdagar till vårt förfogande, resan dit och hem då fråndragna. Bestämmer vi sedan att ta det lugnt någonstans efter leden - så blir det så. Vandrar vi längre någon dag kanske vi kortar ner en annan. Vi är helt överens om att njuta av allt som kroppen vill och vi kommer att lyssna inåt – vilket är vitsen med vandringen.

Jag köpte mina Haglöfs Solid Lite kängor för två månader sedan och jag har gått ca 100 mil i dem, då jag använt dem alla dagar utom två. Har börjat skaffa diverse ting, såsom funktionskläder, microbadlakan, pannlampa för start tidiga mornar.

Ang träning så har jag i samråd med instruktör/sjukgymnast börjat Friskis gym, jag börjar den 18 april även vara utevärd på Friskis i stavgång 1 ggr/v, har lånat hem en roddmaskin för att träna de ställen på kroppen där jag idag har värk: axlar, nedre del av rygg och baksida lår. Fick i veckan också yogarörelser av en yogalärare då jag har blockeringar i mellandelen av ryggen. Snart åker också cykeln fram och våren är på väg – det ger livsKRAFT och vårens spirande är en underbar känsla!

Snart är all info inhämtad som har med vandringen att göra….där är vi olika jag och min syster. Jag känner glädje i det jag får veta, medan min syster mer är så att hon tar saker då de och vi kommer dit. Kalla det kontrollbehov om ni så vill – men för mig så ger det en känsla av enorm upptäckarglädje och jag är av åsikten att allt jag behöver veta och det finns info på svenska om, desto mindre engagemang där och ingen av oss talar spanska/franska utan talar bara engelska. Jag har en känsla av att det också kan göra att jag mer lever i nuet där, utan att fundera på vart och vilken buss man ska ta hit och dit vid hemresan. Jag skriver hellre ner det innan vi åker än att ta itu med det där.

En van Caminovandrare sa i veckan att det är viktigt att alla går i sin egen takt och finner sin egen rytm för vitsen är att man ska synkronisera kropp, knopp och andlighet och känner man då press att gå sakta/fort/kort sträcka/längre än man orkar så blir inte vandringen den ultimata. Jag är van att gå (inte vandra långt), har långa ben och jag gillar att promenera fort och ta ut stegen, annars får jag lätt ont i höfterna – medan Mona har kortare ben, är inte van att promenera och vill gå i ett saktare tempo. Men vi har redan kommit på att jag kanske går ifrån och väntar in henne ibland. Allt vi gör ska kännas bra för oss båda. Det blir kanon, det vet jag :-)

Den nya KRAFTEN som redan nu tagit mitt sinne i besittning är att jag 2011 ska vandra första delen av den ca 80 mil långa pilgrimsleden El Camino. Tanken föddes i sept 2007 då jag sedan 4 mån tillbaka var sjukskriven för utmattningssyndrom och det första som jag överhuvudtaget kunde läsa och som fastnade i min överkokta hjärna var "En kvinnas resa" av Agnetha Sjödin. Den var lättläst och enkel och jag fick en förståelse hur det kunde vara att ensam söka sina inre svar på existentiella frågor. Då började också min andlighet spira, så vem trodde då att jag idag sitter och planerar en vandring som aldrig vandrat i hela mitt liv. Men jag är envis, har styrka och KRAFT så jag ser bara ljust på detta blivande äventyr. Det är nu också bestämt att min syster Mona följer med.

Vi har ännu inte planerat exakt då vi ska gå, men troligt är i september 2011, då det inte är mest vandrare och värmen inte är så tryckande. Det är också lättare att få tag i härbärgen vissa tider på året. Ej heller är exakt antal mil bestämda, men jag har en stor önskan att gå halva sträckan, för att 2012 klämma den andra halvan och då gå "i mål".

Jag har fått flera nya kontakter dels på FB, men också andra personer som vandrat leden, antingen 80 mil på en ggr eller delat upp den. Det finns en uppsjö info att läsa på nätet och jag vill bilda mig en uppfattning om hur det kan komma att bli.

Träning inför detta är ju också ett kul kapitel.... I dagens läge så är jag gympavärd på Friskis 1 ggr/v, promenerar överallt, eftersom jag inte har ngn bil, jag är en rörlig kvinna och är igång rätt mycket, gör ibland yoga och pilates, dock ej regelbundet. Men som sagt att träna upp hela kroppen är viktigt för att orka bära packningen på ca 10% av sin kroppsvikt. Mailade till Blossom Taintom ifall hon var intresserad av att träna upp och coacha Mona och mig tills nästa år. Alla chanser ska tas, annars går dom oss förbi.

Inköp av div kläder i rätt material, ryggsäck, liggunderlag, sovsäck - allt i i lättviktsmaterial, vandrarskor/kängor och div lätt-torkade kläder och underställ...Men Uffe sa också något om att strumpor/underkläder i material m silver i var att föredra då de tydligen knappt behövdes tvättas - måste dock undersökas *L*.

Startskottet har gått och ytterligare två Landbys (min bror och svägerska är vana vandrare) är blivande vandrare i livet. Det känns verkligen som LIVSKRAFT!

Tips och råd mottages men vill ni inte skriva dem i bloggen så ta min mail: livspuzzel@gmail.com